Enligt Maria

Jag undrar hur blind och döv någon kan vara. Jag träffar er varje dag, och jag vet att ni märker att något är fel, men frågor någon hur jag mår? Märker någon att jag inte säger ett ord på över en timme? Varför ringer ingen och frågar vad som är fel? Varför hör ni inte av er alls? Är ni rädda att jag inte ska vilja prata om det? Är det inte bättre i så fall att i alla fall fråga? Jag vet att jag inte kan ändra er eller hur ni beter er, men jag känner ändå att jag på något sätt måste få uttrycka hur besviken och ledsen jag känner mig. Visst, kanske tänker ni att jag berättar om jag vill berätta, men hur lätt är det att anförtro sig till människor som knappt tilltalar en längre? Jag är egentligen inte arg, bara så trött och besviken. Ni får mig att undra om jag helt slutade att gå upp på morgonen, skulle ni märka att jag fattades? Ja, det skulle ni kanske efter ett tag, men det jag mest undrar är, skulle ni bry er?