Enligt Maria

Det var ett tag sen jag uppdaterade min blogg och det beror på att vissa har tagit åt sig väldigt hårt av vad jag skrivit - även av saker som inte alls har handlat om dem. Jag vill absolut inte få någon att må dåligt av vad jag skriver, men just nu är det mycket i mitt liv som jag känner att jag har ett behov av att uttrycka. Jag har kommit fram till att det borde få vara mitt beslut om jag vill publicera mina tankar och åsikter på min blogg eller inte. Så länge jag inte pekar ut någon eller nämner några namn så borde det få vara min frihet att skriva vad jag känner och upplever. Mina känslor är så starka just nu och mitt humör är så ombytligt och att skriva har alltid varit mitt sätt att ventilera allt som händer inom mig och jag tycker inte det är okej att någon ska ha makten att kontrollera någon annan. Så nu vet ni att jag kommer fortsätta skriva precis vad och hur mycket jag vill - och jag hoppas att alla kan vara okej med det.

Alla val man gör här i livet får konsekvenser, ibland bra - ibland dåliga. Just nu kan jag bara säga att I have no regrets. Det händer att det uppstår situationer där man lär sig något nytt om sig själv och/eller om personer i sin omgivning och jag tror det är viktigt att stanna upp och ta till sig den informationen istället för att bara snubbla över den, resa sig och springa vidare. I alla relationer måste man lära sig att kompromissa, och jag tycker att jag blir bättre och bättre på det, även om jag kan vara väldigt envis ibland. Något jag dock aldrig kommer göra i någon relation, eller för någon människa är att kompromissa mig själv. Jag har vissa grundläggande åsikter om vad jag tycker är rätt och fel, och detta betyder också att jag har en bestämd uppfattning om vad de i min nära omgivning ska värdera. Det betyder inte att jag inte kan uppskatta människor som tycker annorlunda, men när jag känner att jag inte längre kan förstå varför en människa, enligt mig, beter sig på ett sätt som skadar andra, då drar jag en gräns för min egen involvering med den människan och dennes liv.

Jag har många saker och personer som jag värdesätter högt i mitt liv, och jag skulle inte byta bort dem för något i världen, men ibland är dags att inse att det finns vissa saker man ska prioritera och vissa som kanske inte ger lika mycket tillbaka. Just nu känner jag att jag endast vill och kan lägga min energi på det som ger mig energi tillbaka. Innan tyckte jag det var skrämmande att låta förändringar ske i mitt liv - men nu tar jag emot dessa förändringar med öppna armar.

Jag undrar hur blind och döv någon kan vara. Jag träffar er varje dag, och jag vet att ni märker att något är fel, men frågor någon hur jag mår? Märker någon att jag inte säger ett ord på över en timme? Varför ringer ingen och frågar vad som är fel? Varför hör ni inte av er alls? Är ni rädda att jag inte ska vilja prata om det? Är det inte bättre i så fall att i alla fall fråga? Jag vet att jag inte kan ändra er eller hur ni beter er, men jag känner ändå att jag på något sätt måste få uttrycka hur besviken och ledsen jag känner mig. Visst, kanske tänker ni att jag berättar om jag vill berätta, men hur lätt är det att anförtro sig till människor som knappt tilltalar en längre? Jag är egentligen inte arg, bara så trött och besviken. Ni får mig att undra om jag helt slutade att gå upp på morgonen, skulle ni märka att jag fattades? Ja, det skulle ni kanske efter ett tag, men det jag mest undrar är, skulle ni bry er?